Varför du ska sträcka på dig oftare än du tror

Hur ofta sträcker du på dig?

Jag brukar säga att jag har lärt mig mycket av min katt de senaste två åren.

Men han är sex år. Han har varit katt och vi har bott tillsammans i sex år.

Och han sträcker på sig, varje gång han reser sig.

Det går att se hur länge han varit still genom att se hur mycket han sträcker på sig.

Det lär vara så att vi som barn sträcker på oss ungefär 40 gånger om dagen.

Och då sover vi ändå många timmar.

Att sträcka på sig en gång i kvarten, eller några gånger i timmen, verkar vara bra och naturligt.

Både för människor och för djur, vi är ju också ett djur.

Se på hur dina husdjur gör. Vi har mycket att lära av dem.

Vi har runt 90 % av våra gener gemensamma med hundar och katter. (87 % med hundar, 93 % med katter och 95 % med lejon)

Men lever vi som dem?

Vi är ju också ett djur.

När jag ser på min katt inser jag att jag inte alls lever som han gör, trots att vi tydligen har så mycket gemensamt.

Det var oerhört lärorikt att bevittna hans uppväxt tillsammans med sina 2 syskon och sin mamma. För mig som inte har barn var det som en snabbkurs i uppfostran under 6 veckor. Kattfamiljen kom till oss från Djurskyddet Norra Halland när ungarna var sex veckor. Det var mamma Kiwa och hennes dotter och två söner.

Psykologen Abraham Maslow forskade på psykologi och sade:

"Var är ett duktigt djur."

Ett duktigt djur tar hand om sina grundläggande behov.

Hur är vi människor på att göra det?

Barn är bra på att andas, sova, sträcka på sig, uttrycka sina känslor, ta hand om sina behov.

Men hur är vi vuxna människor på att göra det?

Det är så lätt att hamna i plikter och görande.

Göra saker för att de ska bli gjorda.

Göra saker för att det ska bli klart.

Men det blir aldrig klart, det finns alltid något kvar.

Och vart tar då njutningen vägen.

Om vi lever för att "det ska bli gjort".

Om vi lever för "ska, borde, måste"?

Jag kan se att jag många gånger har offrat mina grundläggande behov. Det slutar inte väl.

Jag har kört slut på mig flera gånger.

Behöver ta hand om mig för att inte hamna där igen.

Förr i tiden kom vilan naturligt.

Söndagen var en dag när man vilade.

Min pappa fick skäll av sin mamma när han ville ut och fiska på en söndag. På TV fanns det "myrornas krig" på nätterna.

Nyheterna kom med tidningen på morgonen eller med rapport och aktuellt på kvällen.

Ett eller två program kanske, inte ständiga uppdateringar varje timme. Idag dränks vår inre röst av alla röster utifrån.

Jag kan se hur jag leds vilse av det. Hur dopaminkickar driver mitt beteende så att jag tappar bort mig själv.

Det mår jag inte bra av. Då måste jag stanna upp.

Jag minns när jag åkt tåg eller flugit, när det varit praktiskt omöjligt att vara online. Så oerhört skönt, att bara sitta och titta ut genom fönstret. Då har jag ofta hört en tydlig inre röst.

Människans kreativitet frodas i de stilla stunderna, i tystnaden inombords. Det finns en fantastisk bok som heter Sömngåtan som tar upp detta. Författaren är dubbel professor i psykologi och neurovetenskap.

Mängder av texter, musik, uppfinningar mm är skapade just i det tillståndet. När vi precis vaknat. När jag läste den boken insåg jag att det är så bra att sova att jag nästan undrade varför vi vaknar.

De senaste åren har jag börjat ta tid på mig att sträcka på mig några minuter varje morgon.

Det känns underbart i kroppen. Väldigt snabbt blev det ett beroende. Det verkar som att när vi ger kroppen något den vill ha, så vill den ha mer av det.

Om vi bara lyssnar på kroppen så känner vi det.

Att stanna upp och känna efter.

Att vara i kroppen.

Att ta en paus och faktiskt känna hur det känns i kroppen.

Jag tror att det kan vara något av det absolut mest värdefulla vi kan göra för oss själva.

För idag verkar det vara som att vi inte längre bor i våra kroppar.

Vi bor i huvudet. Vi har skapat en kultur och ett samhälle utifrån huvudet och hjärnan. Men har inte riktigt integrerat hjärna och kropp längre.

Vi har separerat dem med vårt sätt att leva. Vi har sprungit ifrån oss själva och tappat våran själ på vägen.

Jag säger inte att detta gäller alla, alltid – men det är väldigt vanligt.

Lao Tzu skriver (fritt översatt):

En integrerad varelse vet utan att veta, ser utan att titta, hör utan att lyssna.

Min kattkompis Tiger verkar ofta betydligt mer integrerad än mig.

Men jag känner väldigt tydligt hur min livskvalitet ökar när jag är mer närvarande i min kropp, som han verkar vara i sin.

De senaste dagarna har jag varit på konsert två kvällar i rad, har haft samtal med vänner, ätit gott och observerat hur jag ibland inte varit närvarande i stunden. Då har jag tränat på att fånga upp min uppmärksamhet och rikta den till nuet. Så att jag kunnat njuta mer av det värdefulla nuet. Det har varit många fantastiska stunder. Stunder värda att leva för.

Och så mycket mer njutningsfulla när jag verkligen är där med dem.

Tankarna far lätt iväg – det är så lätt att vara någon annanstans än här och nu. Det känns lite jobbigt att upptäcka det.

Men när jag uppmärksammar det,

fångar min uppmärksamhet

och riktar den mot det jag är i just nu –

det jag upplever just nu –

då händer något.

När jag njuter av det som är just nu

ökar min närvaro.

Min livskvalitet stiger.

Och det känns helt fantastiskt, faktiskt.

Det är verkligen så jag vill leva.

Jag vill inte leva i ska, borde, måste.

Jag vill inte göra saker bara för att de ska bli gjorda.

Jag vill njuta av livet som det är nu.

För jag vet aldrig när det slutar.

Det skulle vara tragiskt att leva ett helt liv,

utan att faktiskt ha levt det.

Vi kommer alla att dö.

Men lever jag ett liv värt att dö för?

Min bästa kompis dog när han var 18 år.

Jag är 54.

Så otroligt mycket mer tid jag fått att uppleva, men tar jag till vara på det. Tar jag tillvara på gåvan jag får?

Jag har ingen aning om hur många dagar jag har kvar.

Men varje dag är en gåva.

Varje stund är en gåva, varje sekund till och med.

Det blev väldigt tydligt för mig

när jag vaknade upp ur en livskris för många år sedan,

när jag trodde att mitt liv egentligen var slut –

men jag fortfarande levde.

Då ställde jag frågan:

Vad kan jag uppskatta just nu?

Uppskattning är väldigt kraftfullt.

Njutning likaså. Njutning är alltid i nuet.

Sträck lite på dig.

Var i kroppen en liten stund.

Var ett duktigt djur – och njut av din söndag.