KATTEN SOM VÄNDE UPP OCH NER PÅ MIN BILD AV VÄRLDEN

2 februari 2019

Fram till år 2011 var jag helt övertygad om att det inte fanns något annat i världen än det jag kunde se och ta på. Det var då min andliga resa startade, och den bild jag hade av världen började krackelera. Det var för många upplevelser jag inte kunde förklara. Våren 2015 kom en katt in i mitt liv och öppnade ytterligare dörrar för vad som är möjligt.

“HEM”

I februari 2015 ringde min vän Yvonne mig. Yvonne är väldigt lugn och omtänksam och vi har båda en stor förkärlek för djur. Hon ringde för att fråga om jag kunde passa en katt i en vecka.

”Nej, det går inte”, svarade jag.”Men det är bara en vecka.””Jag har haft katt i min lägenhet förut och det fungerade inte, den kissade inne och var orolig.””Men detta är en jättesnäll katt.””Nej, det går inte.””Men det är bara en vecka.””Men det funkar inte!””Men det är en jättesnäll katt! Det är en gammal dam som har den och hon ska vara borta ett tag. Vi hittar ingen annan som kan ta hand om den. Du kan väl, snälla?”

Jag suckade och svarade: ”Ja, ja, vi kan väl prova”.

Så här minns jag att dialogen gick när Yvonne ringde mig. Sedan kom hon hem till mig med den svarta honkatten. Hon kom in i hallen med lådan och vi öppnade den. Katten kom ut och jag lyfte upp henne i min famn.

”Hem!”, kände jag tydligt i kroppen.

VA!? Vad var det där?, tänkte jag.

Jag satte ned henne och hon gick runt och nosade. Efter en stund verkade allt lugnt och långsamt började vi lära känna varandra.

Katten hette Pussi (som kattmaten) men jag kallade henne Kisse.

Efter en vecka talade jag med Yvonne på telefon och kattens matte hade inte kommit tillbaka, så Kisse behövde stanna kvar hos mig ett tag till. Jag blev lite överraskad, men det gick bra.

Tre veckor senare talades vi vid på telefon igen. Jag fick beskedet att kattens matte inte skulle komma tillbaka.

”VA!?”, utbrast jag.”Men hur går det för er då? Kan katten stanna kvar hos dig?”, frågade Yvonne.

Jag hämtade andan och svarade: ”Det går fantastiskt bra. Hon sover lugnt på nätterna, går på sin låda, sitter i fönstret och tittar, jamar bara ibland och leker lite. Alltså det funkar jättebra.”

”Kan hon vara kvar hos dig?””Ja, det kan hon.”

Och så blev det. Jag blev med katt. Kisse hade kommit till ett nytt hem.

Under coach-utbildningen 2015 gjorde vi en övning där vi skulle blicka in i framtiden. Vi skrev lappar med årtal och lade på golvet: 2016, 2020, 2025, 2035.

Vi ställde oss sedan på den första lappen och kurskamraten vi gjorde övningen med skrev ned det vi sa. När jag stod på den första lappen 2016 sa jag bland annat: ”Jag ser en katt.” När vi kom till 2025 sa jag bland annat: ”Jag behöver en katt”.

När vi gjorde detta var det inte klart att Kisse skulle bo hos mig, det var strax efteråt som det kom fram.

Detta var början på en underlig historia om hur en liten katt kom att förändra min bild av världen. Om det jag skall berätta nu är möjligt, vad är då mer möjligt?

SKEPPSKATT

Det knepiga var att mitt liv inte kändes riktigt anpassat för att ha katt. Jag flängde runt en del. Var mycket i båten på sommaren och reste en del.

Till en början lät jag bland annat min ena syster rycka in som kattvakt. Katter och bilåkning har jag inga bra erfarenheter av, och när Kisse följde med Yvonne till mig hade det varit ”många mjaou” i bilen. När jag sedan körde henne till kattvakter jamade hon nästan konstant. Mycket skulle hon komma att acceptera men inte bilåkning. Utom en gång. Mer om det längre fram.

Båten fanns 50 minuters bilväg från min lägenhet så att ta med henne dit på helgerna kändes inte lämpligt, varken för Kisses psykiska hälsa eller husses hörsel.

Jag tycker dock om att vara annorlunda, och jag ville vara med henne, så jag tänkte att jag kunde prova.

Många mjaoun blev det på resan till Tjörn, men när vi var framme tog jag ut henne ur bilen och bar henne i famnen ut till båten. Hon tittade sig omkring och jamade. Det var sannolikt en mycket ovan miljö för henne. Jag satte ned henne på fördäck på båten och hon spretade med tårna och hoppade tillbaka till bryggan.

Jag tog ombord henne igen, och då gick hon emot sittbrunnen, där fick hon syn på ruffen (kajutan på en båt) och hoppade direkt ner i den. Hon gick runt och nosade några minuter och lade sig sedan ned och slickade sig.

Detta är ju som hemma, tycktes hon tänka.

Kisse blev en ”ruffkatt”. Jag tyckte att hon skulle vara uppe i sittbrunnen och hålla mig sällskap, men intresset för det var svalt. I början var hon enbart i ruffen på dagarna och kikade bara upp ibland.

På kvällarna vaknade dock rovdjuret i henne och hon smög upp i sittbrunnen. Intressant faktiskt, på dagarna var hon i ruffen och husse i sittbrunnen. På kvällarna var hon i sittbrunnen eller rent av på däck och husse i ruffen.

Nästan som i lägenheten där hon låg i min säng på dagarna och i soffan på natten.

UTEKATT

Att bli med katt hade inte funnits i min plan även om jag älskar katter. Att dessutom ha innekatt i min lilla lägenhet gick emot min syn på ett värdigt kattliv.

Men hon var van att bo i en lägenhet, och långt senare förstod jag att hon hade haft tillgång till en loftgång där hon hade legat och spanat.

Hos mig var det fönstret som kom att bli en uppskattad plats och senare även balkongen. Hon satte sig även vid dörren och jag trodde hon ville ut, men när jag öppnade den gick hon ut i trappuppgången och satte sig ett par decimeter utanför. Stängde jag dörren så ville hon in direkt.

Jag visste inte då att hon bott på loftgång, men med det i åtanke var detta beteende naturligt för henne.

Jag tyckte dock att hon skulle få möjlighet att gå ut, så jag skaffade koppel och gick ut utanför huset med henne. Jag bodde två trappor upp, så det kändes inte lämpligt att hon skulle gå in och ut själv. Men små turer i koppel var mysigt, och hon verkade uppskatta att få luft i pälsen, nosa på gräset och få spana ur andra vinklar.

Mycket försiktig var hon dock, så vi gick oftast bara 15 meter till den stora rhododendron-busken som hon gärna ville krypa under. När det blev för mycket rörelse omkring henne, smög hon mot porten.

Allt eftersom kände jag mig mer trygg med att hon inte sprang iväg och tog därför loss kopplet. Hon låg kvar i gräset och nosade. Jag gick in innanför porten och hon var kvar ute. Efter en stund kom hon tillbaka själv.

Jag kände stor tillit till att hon var sin egen katt och gick dit hon skulle. Jag började allt oftare släppa ut henne utan koppel, medan jag själv gick upp i lägenheten. Jag satte en klocka på alarm 20 minuter senare, och gick då ner för att hämta henne.

När jag öppnade dörren och lockade på henne svarade hon ”Mjaou” och kom direkt till mig. Vi gick upp i lägenheten igen.

Fast det var ju detta med våningar. Det var fem dörrar på varje våning och hon hittade rätt dörr men inte rätt våning. Trappor verkade inte vara hennes melodi, kanske tyckte hon att det räckte med en trappa. Men vi behövde passera två för att komma till min lägenhet.

Många, många gånger stannade hon utanför dörren till min granne under mig och tittade upp på handtaget. Hon jamade och försökte kila in tassen i springan mellan dörren och dörrposten. Envist fick jag påpeka att det var fel våning. Lika envist ville hon stanna kvar och inte gå en trappa till.

Allt eftersom tycktes hon dock lära sig att hon behövde gå upp ytterligare en trappa. Det var fint att se att hon hittade rätt, och jag funderade över hur det gick till och vad som pågick i en katts hjärna.

Den frågan skulle jag få svar på senare. På ett sätt jag inte anat.

KATTEN PRATAR

Våren 2016 så åkte jag till en kompis för att hälsa på. När jag kom in i hallen stod där en ung tjej jag inte mött förut.

”Hej”, sa hon och kom fram till mig och gav mig en kram.

Vi blev stående en lång stund i den kramen. Det blev den längsta kram jag någonsin fått av en människa jag inte känner. Hon hette Smirja.

Vi gick upp i huset och pratade och umgicks. När vi senare satt vid matbordet så satt jag och Smirja och såg på varandra.

”Det känns som du helar mig med dina ögon”, sa jag.

Det var ett väldigt starkt möte från första stund och jag och Smirja kom att umgås allt mer. Den sommaren var magisk. Men också full av utmaningar. Likheter och skillnader mellan mig och Smirja, och vårt sätt att vara trädde fram allt mer. Vi utvecklades båda oerhört mycket.

En dag när vi satt hemma i min soffa och pratade ryckte plötsligt Smirja till och stirrade ut i rummet.

”Hörde du det där?”, frågade hon.”Nej.””Jag hörde en röst.””Jaha.””En hes röst. Det lät som en gammal dam som rökt cigarr och druckit whisky hela sitt liv.””Okej.””Det kommer från katten.””Katten pratar?””Ja”, sa Smirja.

Allt eftersom började vi prata allt mer med katten. Jag ställde frågor och Smirja berättade vad katten svarade.

En dag när katten var ute glömde jag bort henne. Jag kom inte ihåg att jag skulle gå ner och släppa in henne igen. När jag kom på det, rusade jag upp ur soffan där vi satt och gick ner till porten. Där utanför stod Kisse och jamade. Hon rusade in direkt när jag öppnade.

Jag följde efter henne. Hon var ivrig att komma in till lägenheten, och väl inne rusade hon direkt in under sängen och lade sig där. Så gjorde hon aldrig annars.

”Oj”, sa jag.

”Jag är sur för att du glömde mig ute”, hörde Smirja en röst väsa.

Kisse stannade kvar under sängen i två dagar. Jag antar att vi båda lärde oss något.

Vi ställde frågor till katten emellanåt och det blev som att den guidade oss. Ibland kändes det som att jag redan visste vad katten skulle säga när jag bad Smirja fråga henne.

En dag var jag på ett möte i Torslanda företagareförening. Där fanns en ung och driven kvinna som representerade en mäklarfirma. Hon berättade att hon skulle ut på en långresa.

Henne vill jag göra affärer med, tänkte jag.

Jag tipsade henne om att jag jobbade med direktförsäljning i resebranschen. Hon visade dock inget intresse så jag släppte det.

När vi sedan blev färre deltagare på mötet flyttade hon sig närmare mig. Hon såg på mig en stund.

”Jobbar du med healing också?”, frågade hon.

”Ja, det gör jag väl en del”, svarade jag tveksamt.

Jag sysslade ju med tantra en del och hade gått kurs i Reiki. Men jag upplevde inte att jag helade i mina massagebehandlingar. En del klienter hade dock påpekat att de kände en stark healing när jag masserade dem.

”Du kommer att hjälpa väldigt många människor”, sa hon bestämt till mig.

Jag blev paff och stirrade på henne. Sedan mindes jag att min lärare Lollo hade sagt exakt detta många gånger:

”Åh Johan, du kommer att hjälpa så många människor”.

Eh, jag jobbar med massage. Det är väl inte så speciellt.

Lollo säger säkert så till de flesta av sina elever. Hon är snäll, Lollo, och väldigt kärleksfull, brukade jag tänka. (Lollo och Göran Fridlund var lärarna på SISU 2003 när jag gick min första kurs i massage.)

Men nu när jag satt där på denna affärslunch och fick höra dessa ord igen, blev jag helt paff och ville veta vad detta egentligen handlade om. Jag sa till kvinnan:

”Jag har hört detta förut, vad är det du ser?”

”När du kan rikta din kraft så kommer du att hjälpa väldigt många människor. Vet du om att du har en gammal dam i andevärlden som hjälper dig? Hon sitter liksom här (hon viftar med sin hand i luften) och håller koll på dig så att du gör det du ska.”

Jag bara stirrade på henne.

Jag ville samarbeta med henne på något sätt då hon gjort starkt intryck på mig, men detta var en total överraskning. Jag fick hennes kontaktuppgifter och skickade något mail men det ebbade ut i sanden sedan.

Kanske var det bara just detta hon skulle ge mig, och det var inte så bara.

I juli 2016 funderade jag över hur jag skulle göra med min lägenhet. Jag hade bott i den i 20 år och kände att jag inte kunde bo i Tuve i hela mitt liv. Jag kom dit 1973, mina syskon och många vänner hade flyttat därifrån och en del hade rest runt i världen men inte jag.

Det kan inte fortsätta så här, tänkte jag. Jag behöver sälja min lägenhet och jag vill ut och resa.

Förr var jag rädd för att resa men efter att min vän Patrik övertalat mig 2008 att följa med ut i Europa, var rädslan borta. I maj 2008 åkte vi tillsammans med två andra kompisar på bilresa i några veckor. Efter det var jag förälskad i att resa.

Nu kände jag dock att det var dags, jag ville ut i världen och jag ville sälja min lägenhet.

Min intuition hade utvecklats allt eftersom och jag kunde ibland känna mycket starkt att något var på gång. Jag brukade ställa frågor och lyssna på känslan i hjärtat och magen.

Så när jag i juli 2016 insåg att huset jag bodde i skulle stamrenoveras i oktober samma år tänkte jag att det kan ju vara ett bra tillfälle att sälja.

Jag frågade mitt inre:

”Ska jag sälja lägenheten i november?”

Det var tyst.

”Ska jag sälja lägenheten i december?”

Det var liksom ingen energi.

”Ska jag sälja lägenheten i januari?”

Ohoojj!!!

Jag kände en energi i kroppen så stark att jag nästan flög ur stolen.

”Jösses, vad var det där?”, sa jag till mig själv.

Är det i januari jag säljer lägenheten och drar utomlands?, tänkte jag.

Känslan i kroppen kunde inte vara mer tydlig. Jag hade nog aldrig känt något så starkt innan. Det var en känsla av expansion och oerhörd lätthet. Det kändes som att jag skulle bli fri och blomma ut.

Två månader innan jag träffade Smirja, kände jag på mig att jag skulle träffa en kvinna yngre än jag. Den känslan var tydlig, men ändå inte i närheten av den starka känsla jag nu erfor.