Hur lång tid tar det egentligen att läka?

Jag har intresserat mig för personlig utveckling, hälsa och hur vi människor egentligen fungerar sedan 90-talet. Delvis ännu tidigare.

Och det finns några idéer om mående som nästan alla verkar bära på.

En av de vanligaste är den här: Har jag mått dåligt länge, då kommer det ta lång tid att må bra. Har jag varit med om något traumatiskt, haft en svår barndom eller burit på något tungt i många år, då tar det också lång tid att läka.

Och så kan det vara.

Men det behöver inte vara så.

De metoder jag har lärt mig och arbetat med de senaste åren är ibland så kraftfulla att förändring kan ske förvånansvärt snabbt. Det här är inte bara personliga upplevelser eller någon sorts önsketänkande.

Metoderna bygger på forskning och väldigt mycket klientarbete. Det finns stora mängder data kring detta. Och det jag själv har bevittnat har ibland varit… nästan svårt att ta in.

Människans förmåga till läkning verkar vara betydligt större än vi ofta tror.

Den lilla fyrkanten vi till slut lever i

Något jag har intresserat mig särskilt mycket för är trauman och omedvetna begränsande övertygelser. Genom livet är vi med om saker. Stora saker. Små saker. Korta händelser eller långa perioder. Och varje gång något påverkar oss starkt kan vi skapa en övertygelse om världen, om andra människor eller om oss själva.

Jag brukar beskriva det så här:

När vi föds är vi som en rund ring. Sedan händer något och vi skär bort en bit. Sedan händer något mer och vi skär bort en bit till. Och något mer.

Till slut lever vi i en liten fyrkant.

Det kan fungera. Det kan till och med kännas normalt. Men det kan också kännas trångt.

Som att något i oss vet att livet egentligen är större än så.

Bekväm – eller levande?

Problemet är att när vi försöker gå utanför den där fyrkanten hamnar vi utanför komfortzonen. Vi gör något vi inte riktigt tror att vi klarar. Vi känner något vi inte riktigt vågar känna. En av mina lärare sa en gång:

“Bli bekväm med att vara obekväm.”

Det är där utvecklingen sker. Annars finns risken att vi långsamt blir mindre.

Jag tror att livet i grunden är rörelse. Allt som inte utvecklas börjar så småningom avvecklas. Så även om vi vill “behålla det vi har” behöver vi fråga oss:

Vad behöver jag utveckla?

Något vi gör alldeles för lite

En sak jag tror att vi gör alldeles för lite är att stanna upp och se vad som faktiskt fungerar.

Vad gör jag bra? Vad går redan bra i mitt liv?

För det vi är bra på är lättare att göra bättre. Än att försöka bli bra på något vi är dåliga på

Därför tror jag att passion är viktigt. En konstnär behöver skapa. En pianist behöver spela.

Och jag har märkt något om mig själv:

Jag behöver massera. Jag behöver coacha.

Det är en del av mitt sätt att vara allt jag kan vara.

När människor förändras på riktigt

Genom Optimum Mind och NLP har jag fått möjlighet att arbeta med människor på sätt som ibland överraskar även mig. Jag brukar säga att allt inte fungerar för alla alltid. Men det som ibland händer är ändå ganska häpnadsväckande. Att se någon släppa en stark fobi på mindre än en timme. Ibland på en kvart. Att arbeta med ett minne som väcker starka känslor – gråt, stress eller rädsla – och en stund senare uppleva att kroppen är helt lugn när personen tänker på samma minne.

Minnena försvinner inte.

Men laddningen kan göra det.

Och när det sker öppnar sig något nytt.

En tid för läkning?

Jag undrar ibland om vi lever i en tid där mycket av detta håller på att komma upp till ytan.

Som om vi människor håller på att läka.

Det intressanta är att när en person läker något i sig själv verkar det ofta påverka fler.

Relationer förändras. Familjemönster förändras. Det är nästan som att tidigare generationer och kommande generationer påverkas samtidigt. Och jag märker också något hos yngre människor. Många av dem har en medvetenhet som jag själv inte hade i deras ålder. På vissa sätt ligger de långt före där jag var. Trots statistiken kring psykisk ohälsa bland unga inger det mig faktiskt hopp.

Varför inte skapa något bättre?

Jag har nog inte helt förstått hur det blev så, men jag verkar ha kommit att brinna för en ganska enkel vision:

En värld där människor mår bra och lever i sin fulla potential.

Om vi faktiskt kan skapa något som liknar ett himmelrike på jorden – varför skulle vi inte göra det?

Varför lägga all energi på distraktioner, konflikter och kamp om vi kan lägga mer av den på utveckling och läkande?

Ibland pratar vi om ondska i världen.

Men jag undrar om mycket av det egentligen handlar om brist på kärlek.

Det jag ser i mitt arbete – och i mycket av den forskning jag läser – är att känslor som

kärlek, tacksamhet och förundran förändrar något väldigt djupt i oss. Det är nästan som att tända ett starkt ljus.

I början kan det vara bländande.

Till och med jobbigt.

Men i det ljuset finns det saker som inte längre kan leva kvar.

Och kanske är det där allt börjar.

Inte i kampen.

Utan i läkningen.