Vad är det som händer i Sverige och delar av världen just nu med vårt sätt att leva?
Enligt undersökningar så är varannan svensk orolig för spridning av virus och det har börjat märkas på vårt beteende. På stan om kvällarna är det öde och evenemang hålls inför tomma läktare eller ställs in.
Vad kommer vår rädsla för spridning av virus att leda till?
När jag var drygt 20 år började jag gå ut på krogen på helgerna allt oftare. Det blev en vana som kom att hålla sig i tills jag var i 40-års åldern. Det var som ett beroende och jag behövde komma ut och lufta mig upplevde jag. Det var skönt att skaka av sig veckan och slappna av inför helgen. Kroglivet på Avenyn i Göteborg har efter det fortgått utan min närvaro och de senaste åren har det hänt att jag förundrat åkt förbi krogarna en kväll och tänkt på alla de kvällar jag tillbringat där. Vad var det jag sökte egentligen?
Idag bor jag på landet utanför Fjärås och är sambo med två bonusbarn och två katter. Längtan efter att stå i en bar på Avenyn en fredagkväll är väldigt svag och nu händer det inte ens varje år att jag gör det. Mina vanor ändrades på grund av nya val i livet. Såsom det blir för de flesta i livets olika perioder. Men vad händer om många människor plötsligt ändrar vanor samtidigt? Vilka konsekvenser får det för samhället?
Under senaste året har jag personligen dragit ner allt mer på konsumtion för att anpassa mig för förändringar i mitt yrkesliv. Det är nog många år sedan jag konsumerade så lite som jag gjort de senaste månaderna men samtidigt har jag noterat att jag nog aldrig känt mig så rik som jag gör nu. Det har blivit tydligt för mig att min konsumtion och mitt handlande av tjänster och produkter inte står i proportion till min känsla av att vara rik och uppleva god livskvalitet. Det har istället att göra med andra värden i livet.
Mitt sökande inåt tog fart 1990 när jag vaknade upp efter ett självmordsförsök. Under perioder av min uppväxt var jag deprimerad och i augusti 1990 dog min bästa vän hastigt. Det gjorde att jag då tog beslutet att avsluta mitt liv. För att jag inte orkade mer och inte hade något hopp om framtiden. Det var verkligen nattsvart i livet just då. Men när jag vaknade upp på sjukhuset och insåg att jag fortfarande levde insåg jag också att just handlingen och planerandet av mitt eget självmord var mycket värre än det jag upplevt tidigare. De två veckor som jag förberedde mig på att lämna livet var med god marginal det värsta jag någonsin upplevt och jag konstaterade att det var något jag aldrig skulle orka göra om igen. Eftersom det jag upplevt var för jobbigt att minnas och jag inte hade något som helst hopp om framtiden så flyttade jag fokuset till här och nu. Jag ställde frågan: ”Vad kan jag uppskatta just nu?”
Den frågan förde mig bort från negativa tankar och till en känsla av livskvalitet och uppskattning för det som fanns i mitt liv just då. Det var ofta små saker som fina naturupplevelser, möten med djur, få ett leende av en okänd människa eller en kram av en vän.
Kan det vara så att vi människor på grund av rädsla för att bli smittade av virus nu börjar ändra våra vanor på ett sådant sätt att vi börjar värdesätta de små sakerna i livet igen? Så som våra förfäder kanske gjorde som levde ett enkelt liv på savannen och där gruppen och relationer var det mest betydelsefulla. De levde ju ändå i en miljö väldigt mycket farligare än de flesta av oss gör idag men den bild jag får av hur de levt är att det troligen varit ett stillsamt liv.
Hur skulle det påverka vårt samhälle och utbudet av tjänster och produkter om nuvarande tillstånd blir långvarigt? Skulle det bli en krasch och en kraftig period av omställning? Skulle vi gå tillbaks till att leva på samma sätt efteråt om det blev långvarigt?
I ett land som Sverige lever vi i en skyddad trygghet men samhället är sårbart för hastiga förändringar och det märks tydligt nu. Det har skapats en form av balans och ett välstånd men grundar vi det för mycket på konsumtion och spenderande?
På regeringens hemsida kan man läsa om nya mått på välstånd sedan år 2017 och två av dem är ”Nöjd med livet” och ”Självskattad allmän hälsa”. Viktiga faktorer för detta är nära relationer och och en god relation med sig själv. Kanske kan rådande läge göra att vi fokuserar mer på de närmsta relationerna och får mer tid att ta hand om vår egen mentala hälsa i ett mer stillsamt liv. Vilket också kan behövas när rädsla ligger nära. När man skalar av i livet kan det visa sig vad som egentligen är viktigt. Kanske blir det rent av så att rädslan för ett virus leder till en bättre mental hälsa och ökad livskvalitet. Eller som Albert Einstein skrev 1922:
Ett lugnt och anspråkslöst liv ger mer lycka än ett ständigt jagande av framgång kombinerat med ständig rastlöshet.
(Fritt översatt av författaren)