Vad innebär det att vara medveten?
Vad innebär det att vara omedveten?
Det talas idag allt mer om medvetenhet och medvetna människor. Jag har hört det sägas att enbart en högre medvetenhet bland oss skulle kunna rädda miljön på jorden eftersom vi då skulle ta andra beslut. Men hur vet man om man är medveten?
Jag upplever att mig vara mer medveten än jag varit tidigare i mitt liv. Mest medveten upplever jag mig vara när det är ganska tyst i mitt huvud och en inre stillhet infunnit sig i kroppen. Det känns då som att det är något annat som talar genom mig. Som att en röst någon annanstans ifrån talar i mitt huvud. När detta sker så mår jag väldigt bra. Tankarna känns klara och lätta och det känns som att vara i ett flöde. Livet blir lätt och enkelt. Det är kanske detta som kallas att vara närvarande i nuet. Det är också i detta tillstånd jag skrivit de bästa av mina texter. När jag sedan läst dem så har jag förundrats. Jag har ställt mig frågan: ”Var kom detta ifrån?”. Det har känts som att det jag skrivit, är det inte jag som läser. Det är någon annan som skrivit det till mig. Som att ett budskap sänts till mitt jag för att läsa. Som att mitt jag varit pennan och inte författaren.
Är det vad det innebär att vara medveten? Att vara medveten om att jag inte är jag. När det jag, som jag enklast kallar för egot, förväxlar mig själv med det jag verkligen är så tappar jag bort mig. Att vara medveten innebär för mig att vara medveten om att jag inte är mitt ego. På en nivå så är jag medveten om det. Men mitt ego är så oerhört starkt kopplat och infiltrerat i mig så att kalla mig själv för medveten känns som ett försök att ljuga för mig själv. Som att blunda för det som jag vet är där men som jag inte ser.
Den som betraktar kan inte vara det som den betraktar.
Det är först i stillheten som medvetenheten om mitt ego kommer till ytan. Att vara i stillhet och vara kvar i den är utmanande i ett samhälle som vårat och bland andra människor. Det är mycket lättare i ensamhet och i naturen.
Ju mer medvetenhet som uppstår i mig desto mer omedveten känner jag mig. För det är den jag upplever. Medvetenheten upplever omedvetenheten. Jag kan inte vara det jag betraktar. När jag betraktar min omedvetenhet, accepterar den, omfamnar den, ger den kärlek så kan jag le vänligt mot den. Skratta med den. Tänka att ”så lustigt det kan bli”, ”det där var en tokig tanke”, ”det där var ett galet beteende, att jag kunde göra så.” Jag blir förlåtande mot mig själv. Jag blir kärleksfull mot mig själv. Jag blir medveten om att jag är omedveten och det är helt ok. Jag är människa. Människan är en fantastisk skapelse men också en paradox. En människa är så kraftfull, så skapande men ändå liten och sårbar. En människa är som en tonåring. Inte färdigvuxen och lite oproportionerlig. Vissa saker funkar väldigt bra och vissa är inte utvecklade än. Samtidigt är hon väldigt kraftull och skapande. Samtidigt som hon är sårbar och omedveten. Omedveten om sin enorma kraft, sin verkliga potential och sina begränsningar som ännu håller henne tillbaka. Men begränsningar är gjorda för att brytas precis som puppans skal är gjort för att spräckas.När fjärilen är redo att flyga.
Comments