Jag betraktar människans förmåga att kunna vara på en annan plats i tanken än där kroppen är. Det är som en gåva och en förbannelse på samma gång. En dag full av oro, sorg eller rädsla kan det kännas som ett ogenomträngligt fängelse. En dag av glädje, lycka och kärlek kan det kännas som en gudomlig gåva. Är det bara människan av jordens varelser som kan färdas i tid?, frågar jag mig.
Varför har vi fått denna förmåga?
Vad är den ämnad till?
Människan är en sådan fantastisk varelse. Så stor men samtidigt så liten. Så kraftfull och samtidigt så skör.
En dag som denna med hällregn och storm, väljer jag att medvetet förflytta min tanke till det nyligen förflutna. Nämligen Fredagen vid havet i strålande sol med blott en svag bris. Genast så upplever min kropp sig vara där och en känsla av välbehag sprider sig. Tacksam för minnet. Tacksam för upplevelsen.
Förmågan att förflytta tanke och fokus bär en kraft som aldrig tycks upphöra att förundra mig. En förmåga vi alla besitter men långt ifrån alla behärskar. Mindfulness och självhypnos är verktyg som förändrar mitt liv om och om igen. Tacksam för även denna dag.
