Skuggarbete och Neurosemantik

Tänk om det inte är dina känslor som är problemet, utan vad du känner inför dina känslor?

Ju mer jag lär mig om hur vi människor fungerar, desto mer fascinerad blir jag av hur vi ibland skapar ett lidande genom att kämpa mot oss själva.

Du kanske har hört talas om skuggarbete, eller "shadow work".

Det handlar om att upptäcka och återta de delar av oss själva som vi har lärt oss att förneka, förtränga eller förkasta.

Det kan vara ilska, rädsla, sorg eller avundsjuka. Men det kan lika gärna vara vår egen kraft, vår självkänsla eller vår längtan efter att ta plats.

Redan som barn lär vi oss vad som är accepterat och vad som inte är det.

Vi kanske får höra att vi inte ska vara arga, inte gråta, inte vara själviska eller tro att vi är något.

Och eftersom vi vill bli älskade och accepterade börjar vi anpassa oss.

Ibland så mycket att vi börjar förneka delar av oss själva.

Men det finns något ännu mer intressant här.

Inom Neurosemantiken, som är ett av de områden jag arbetar med, finns ett begrepp som kallas Meta-Tillstånd.

Det handlar om att vi inte bara har tankar och känslor. Vi har också tankar och känslor OM våra egna tankar och känslor.

Vi kan bli rädda för vår rädsla.

Vi kan skämmas över vår ilska.

Vi kan känna skuld över att vi är ledsna.

Och vi kan bli besvikna på oss själva för att vi inte är så lyckliga som vi tycker att vi borde vara.

Fundera lite på det.

Först har vi en känsla. Sedan lägger vi ytterligare en känsla ovanpå den.

Och plötsligt är det inte bara den ursprungliga känslan vi behöver hantera, utan också vår egen kamp mot den.

Tänk dig en människa som har lärt sig att alltid vara snäll och hjälpsam.

När någon går över hennes gränser känner hon ilska.

Men eftersom hon har lärt sig att ilska är något dåligt börjar hon skämmas över sin ilska.

Så hon trycker undan den, ler och säger att allt är bra.

Fast det inte är det.

Hon har inte bara lärt sig att förneka sin ilska. Hon har kanske också lärt sig att förneka sin rätt att sätta gränser.

Och tänk om det inte är ilskan som är problemet, utan hennes relation till ilskan?

Det här är en av anledningarna till att jag tycker att Neurosemantiken är så intressant.

Vi kan börja undersöka vilka betydelser vi har gett våra känslor och upplevelser.

Varför tycker jag att det är fel att vara arg?

Varför skäms jag när jag känner mig osäker?

Varför känner jag skuld när jag säger nej?

Och vem har egentligen bestämt att jag inte får känna så?

När vi börjar förstå hur vi har skapat dessa inre föreställningar får vi också möjlighet att förändra vårt förhållningssätt till dem.

Inte genom att trycka undan ännu mer.

Utan genom att lära oss att möta oss själva med förståelse, acceptans och självrespekt.

Det betyder inte att vi ska låta våra känslor styra våra handlingar.

Det betyder att vi kan lära oss att lyssna på dem utan att döma oss själva för att vi har dem.

För vi behöver inte vara rädda för vår rädsla.

Vi behöver inte skämmas över vår ilska.

Och vi behöver inte känna skuld över att vi ibland är ledsna.

Vi är människor.

Det här är också en viktig del av det jag arbetar med i min kurs Stå i din kraft – Ditt äkta jag.

Vi utforskar bland annat hur våra tankar, emotioner, föreställningar och vår självbild påverkar hur vi mår och lever våra liv.

Och hur vi kan börja förändra gamla mönster som kanske har följt oss ända sedan barndomen.

För det räcker inte alltid att förstå varför vi fungerar som vi gör.

Vi behöver också lära oss att förhålla oss till oss själva på ett annat sätt.

Jag tror att många av oss har ägnat en stor del av våra liv åt att försöka bli någon vi tror att vi borde vara.

För att bli accepterade.

För att duga.

För att bli älskade.

Och i den processen har vi kanske tappat kontakten med delar av oss själva.

Tänk om personlig utveckling inte i första hand handlar om att bli någon annan.

Utan om att sluta förkasta den vi redan är.

Att upptäcka vem vi är bakom alla föreställningar om vem vi borde vara.

Det är en resa som jag tycker är värd att göra.

Och jag är nyfiken på en sak:

Finns det någon känsla hos dig själv som du har försökt bli av med, när du kanske egentligen skulle behöva lära dig att förhålla dig till den på ett annat sätt?