Hur förhåller man sig till det man inte kan påverka?
Hur förhåller man sig till det man inte kan förstå?
Under mina år som tonåring var jag deprimerad en del och hade självmordstankar. När jag var 18 år och min bästa kompis dog valde jag att förvandla mina tankar till verklighet. Men när jag insett att jag överlevt självmordsförsöket insåg jag också att det var värre att försöka avsluta mitt liv än att leva det. Jag ställde frågan: ”Vad kan jag uppskatta just nu?” och började försöka härda ut. Denna frågan förde mig till nuet och mot att uppleva livet istället för att vilja avsluta det. Det blev en vändpunkt i mitt liv men det skulle ta fyra år innan jag verkligen kom ur depressionen. När jag ser tillbaka på mitt liv idag ser jag flera perioder där jag haft mörka tankar.
Hösten 2017 var också en tung period och jag bodde då nära en tågstation. Redan som treåring var jag fascinerad av tåg men denna höst blev jag det på ett sätt som ingen borde. Det är möjligt att det var flera som tänkte på tåg på fel sätt för det hände att det låg en hög med blommor och fanns tända ljus vid en av passagerna över spåret. Det hände också att det var stopp på väg in till Göteborg på grund av ”olycka med personskada”.
Jag hörde nyligen en vacker historia: Det var en man som kom till himmelen och mötte Gud. Han sade till Gud: ”Var har du varit under mitt liv? Jag hade verkligen behövt dig.” Gud svarade: ”Jag har gått bakom dig hela tiden. Jag har funnits för dig hela ditt liv och stöttat dig. Titta ner på där du gått och se mina fotspår bakom dig.” Mannen tittade ner och såg sina fotspår. Bakom dem såg han andra fotspår. ”Du ser, jag har gått bakom dig hela tiden”, sade Gud. Mannen blev tyst och betraktade. Ett inre lugn spred sig i honom. Men men då såg han en period i sitt liv där han bara såg ett fotspår. Han blev upprörd och pekade. ”Var var du där? Där är ju bara ett fotspår. Det var en väldigt jobbig period. Då hade jag verkligen behövt dig. Lämnade du mig då?” Gud svarade: ”Jag bar dig. Det är mina fotspår du ser. Jag bar dig tills du var stark nog att gå på egna ben igen.”
I mitt liv kan jag se att det hänt mig också. När jag inte varit stark nog, så har jag blivit buren. Men hur var det då för min bästa vän Sven? Var fanns Gud för honom?
Det har tagit många år för mig att hitta ett förhållningssätt som inte sliter på mig utan istället hjälper mig att förstå. Först de senaste åren när jag börjat tro att det finns något mer än det jag kan se och ta på har jag kunnat komma till ro med att min bästa vän dog 19 år gammal. Det jag ser idag är att han var färdig med det han skulle göra på jorden och det fanns ett syfte med att han lämnade. Det fanns något annat han skulle göra någon annanstans. Han död fyllde ett syfte. Det bidrog till att skapa helheten. Jag kan inte helheten men jag kan se mitt perspektiv. I det kan jag se hur mycket han har gett mig både i livet men också efter sin död. Att han dog är bland det värsta jag varit med om, men det har också gett mig en enorm styrka. Livets mening tror jag är utveckling och för att vi ska växa så behöver vi utmanas. Medan vi utmanas så är vi hållna. Mycket av det som sker kan jag inte förklara och mycket kan te sig fruktansvärt. Människor som använder sin intelligens i galenskapens tjänst kan begå avskyvärda handlingar men ändå finns det en helhet. Det finns ett större syfte i den helhet där galenskapen uppstått. I relation till allt annat är galenskapen ganska liten. Men när man blickar rakt på den ser den väldigt stor och vansinnig ut.
När vår medvetenhet stiger så klarnar dock sikten och vi kan leva tillsammans i harmoni.
Kommentare