Ser du den lilla blå pricken på bilden?
Det är vi.
Alla vi.
Alla oss. Allt vi har, gör och är – här på jorden, får plats i den lilla pricken.
Alla tankar och alla känslor.
All lycka, all glädje.
Alla bekymmer och problem.
Större är de inte än att de får plats i den lilla blå pricken.
Bilden är tagen av Voyager 1 på sin färd ut ur vårt solsystem. Avståndet till jorden när bilden togs är cirka 4,5 miljarder (4 500 000 000) kilometer. Det är långt. Det är ett perspektiv – vi människor sällan ser.
Här på jorden ter sig allt så påtagligt och verkligt. Tankarna i mitt huvud ter sig som min verklighet. Ibland är de hela min verklighet. Ibland är de allt jag är – när jag förlorat mig själv, i mig själv.
Det kom till mig tydligt nyligen att vi är andliga varelser som utforskar hur det är att vara människor. Detta är ju ingen nytt för den som är andligt berest. Men för mig som i grunden är naturvetare och mycket analytisk så är det ännu en utmanande tanke att tänka. Den hittar inte riktigt sitt hem i min hjärna. Den flyttar runt och letar efter en plats där den kan trivas och känna sig som hemma. Men grannarna är högljudda och ogästvänliga. Ibland spelar musik när vi vill sova. De brukar börja vid 4-5 tiden på morgonen. Inte så lätt att få någon ro när de väl har börjat. Ibland är de aggressiva och bråkiga. Ibland bryter de sig in i samma rum och slänger ut oss. Tanken om vilka vi egentligen är får då leta efter ett nytt hem. Ibland verkar den ha försvunnit ut ur min hjärna. Det är nästan lite skönt. Men så dyker den upp igen, där man minst anar. Den tycks ha en kompis, eller flera. De befinner sig en bit nedan för halsen på kroppen. Det är särskilt en ganska stor och envis vän som befinner sig där. Taktfast och beslutsamt sänder den ut sitt budskap, kanaler till hela kroppen har den. Alla andra delar är liksom beroende av den, även om de inte alltid vill erkänna det. Särskilt inte hjärnan. Den är kanske hjärtats största kund och helt beroende av sin leverantör, men vill ändå inte riktigt samarbeta. Det är en komplicerad relation. Hjärtat i sin tur litar mycket till hjärnan och dess beslut. Men får ofta inte delta i dem. Det kan göra att hjärtat känner en viss sorg, och undrar varför det är här.
Vad är syftet med detta utforskande av att vara människa?
Det är en fantastisk kropp vi fått. Visst kan de fungera lite olika och se olika ut. De flesta har lika många armar, ben, skelettdelar och organ. Men det finns variationer. Det finns också de som till det yttre inte verkar fungera så bra och även de vars inre inte verkar lika lyckat. Ibland undrar jag även över mitt eget inre.
Kroppen förändras dessutom ständigt hela tiden. Ungefär 37 biljoner (37 000 000 000 000 ) celler uppskattas det att kroppen består av. Men det är ingen som hunnit räkna alla än och de är i ständig förändring. Sex miljoner (6 000 000) processer lär pågå i varje cell i varje stund, varje sekund. Inte konstigt att det kan vara svårt att sitta still. Tänk på det innan du skickar barnen till skolan.
Så mycket tokigt vi har lyckats hitta på tillsammans i den lilla blå pricken. Klimatkriser, presidentval, vägnät, rymdfärder, skyskrapor, kärnkraftverk – för att bara nämna några.
Vad är syftet egentligen?
Vad går allt ut på?
Varför är vi här?
Ja just det ja, för att utforska hur det är att vara människa.
Men hur är det då?
Hur upplever du att det är att vara människa?
Hur gör man?
Hur är man?
Om du skulle utbilda någon i att vara människa, hur skulle du lägga upp den utbildningen?
Kanske är det enklare att vara katt. Det verkar inte vara lika komplicerade program de kör. Deras hjärna och hjärta verkar vara mer samkörda. Otroligt beslutsamma och envisa är de också. Diskbänken är "the place to be" – i alla fall om man är katt. Jag testade själv häromdagen. Jag satt där med benen och dinglade och tyckte det var ganska kul – barnslig fick jag höra att jag såg ut som.
Jag ville ju vara kattlik. Lyckades visst inte. Kanske hade det gått bättre om jag stått på alla fyra och slickat vatten och rester ur diskhon, men även jag har mina gränser. Då utforskar jag hellre hur det är att ligga på en filt framför brasan. Eller på verandan och titta på träden. Eller leka med en mus. Fast vissa likheter har vi kanske ändå, jag och katten.
Livet som människa, en underlig företeelse är det. En stor gåva när jag tar emot den som det. Men ofta en svår gåva att ta emot. För att jag gör det svårt. Egentligen är det väldigt enkelt. Svårt blir det när jag gör det till det. När jag gör något annat än att vara människa. När jag gör mig till en "human doing" istället för att vara en "human being".
Hur svårt kan det vara egentligen?
Jag gör som katten. Jag leker i snön. Myser i soffan och sängen. Stryker mig mot de jag tycker om. Vilar mycket och betraktar. Det är i stillheten det händer. Det är i stillheten jag hittar mig själv.
Johan Arnkil
Mental coach - Föreläsare - Författare
Ställer frågor för ökat medvetande
Comments